Våra barn har oftast ett jobb att välja på

Detta inlägg publicerades första gången som gästbloggsinlägg hos ADHD-hjärtat <3

 

När jag var liten hände det att jag råkade glömma gymnastikkläder med flit. Jag tyckte att det var jobbigt att klä av mig inför alla andra. Ibland öppnade killarna dörren och kikade in. Några av de andra tjejerna skrattade bort det. Jag fick ont i magen. Nu i vuxen ålder har jag varit runt på en del skolor som elevassistent och vikarie. När det gäller dusch efter gymnastiken har så gott som ingenting förändrats sedan jag själv gick i skolan. Det finns sällan draperier, inga bås där det går att duscha ifred. Ibland finns det inte ens krokar utanför duschen att hänga handduken på. Eleverna måste alltså gå nakna inför andra för att nå den där handduken. Det är en obekväm situation för många. Fortfarande glömmer eleverna gymnastikkläderna med flit som jag gjorde, eller är hemma och är sjuka de dagar som det är gymnastik. Att ha ont i magen av oro är faktiskt att vara sjuk.

Mycket av det sociala samspelet i skolan och samhället i övrigt tas för givet att alla ska klara av. ”Se mig i ögonen när jag pratar med dig” är en fras vuxna ibland använder mot barn. Jag har själv svårt med ögonkontakt längre stunder. Att jag sitter och pillar på bullpappret eller kaffekoppen istället för att se den jag pratar med i ögonen konstant betyder inte att jag är ointresserad.  Det innebär att jag koncentrerar mig på att ta in det som sägs. Som vuxen tar jag mig rätten att bete mig på detta sätt, barn ifrågasätts. Det är väl helt fantastiskt barnen hittar sina egna sätt att lyssna. Att hen redan i tidig ålder har fått grepp om sina egna förmågor. Vissa grundläggande regler behövs såklart för att göra skolmiljön så bra som möjligt, att ha ögonkontakt är inte en av dem.

Situationerna där man förväntas bete sig på ett visst sätt är många. Det finns alltså flera riskmoment där barn som inte klarar av dessa förväntningar riskerar att misslyckas. Skolan innebär lärande, men också detta ständiga sociala samspel. Klarar man inte det sociala finns det alltså stora risker att man även går miste om kunskap. Man kan vara grym på engelska men inte veta hur man beter sig när man vill vara med och leka på rasten. Blir rasten för ansträngande för eleven i fråga så blir även engelskan lidande. Det finns nämligen stor risk att elevens energi tar slut under den sociala träningen, att energin inte räcker till engelskalektionen också. Frågan är om det är FÖR mycket social träning i skolan?

Min dotter är hemmasittare. Hon gick till skolan nästan dagligen fram till femte klass. När hon kom hem var hon helt slutkörd. Efter ett tag började hon vara hemma varannan dag. Det krävdes nämligen en hemmadag för att fylla på med den där energin som var i botten. Vi började med kortare skoldagar, men det var försent. Hon var så trött att det en dag tog tvärstopp. Ingenting fick henne att gå tillbaka till skolan. Nu har hon varit hemma sjätte och snart även hela sjunde klass. I dagsläget får hon hemundervisning. Så här i efterhand funderar jag mycket på vilka de största energibovarna var i skolan. Var det rasten, det sociala på lektionerna eller alla krav på att man ska vara på ett visst sätt? Vi vet att vår dotter är klok, smart och egentligen har lätt för sig i skolan. På grund av att hon inte klarade av skolmiljön gick hon också miste om lärandet.

Som vuxen har du fler valmöjligheter. Du kan vidareutbilda dig och på flera utbildningar kan du välja distansutbildning om det passar dig bäst. Man kan inte alltid välja jobb, men har du telefonfobi söker du troligtvis inte jobb som telefonförsäljare om du inte är absolut tvungen. Hatar du att köra bil undviker du förmodligen jobbet som taxichaufför och ser dig om efter ett jobb som passar dig bättre i första hand. Våra barn däremot har inte dessa valmöjligheter. De har oftast bara ett enda ”jobb” att välja på och det är svårt att få anpassningar på det där ”jobbet”. Jobbet som alltså i barnens fall är skolan. Varför erbjuder inte skolan de där valmöjligheterna?

Mina funderingar om vad som krävs av våra barn varje dag fick mig att börja skriva på böckerna om Sofia med knuff. Jag tänkte tillbaka på det jag själv tyckte var jobbigt i skolan, på vad mina och andra barn berättat om hur de upplever skolmiljön. I mina böcker ger jag inga enkla lösningar på utmaningarna som karaktären Sofia stöter på i skolan. Jag vill nämligen att läsarna själva ska diskutera vad de tycker att Sofia behöver få hjälp med och hur det ska ske. Kan jag få igång diskussioner utifrån mina böcker, få ett barn att berätta om hur hen trivs i skolan så har jag lyckats med målet med mitt skrivande. Vi behöver prata för att kunna förebygga total skolvägran.

Ingen som bjuder på fika kräver väl att alla ska dricka kaffe bara för att hen själv gillar det bäst. Det är faktiskt helt okej att dricka te också… eller varm choklad med marshmallows!

/ Annelie Strömberg