NPF-MAMMAN, TELEFONIST PÅ VÄRSTA GRYMMA KONTORET

11.03.2019 08:09

Npf-mamman ringer samtal tvåhundrafemtielva till BUP. Minns inte om hon ringde dit igår? Eller igår var det var nog specialpedagogen på skolan som hon pratade med väl? Just det ja, rektorn skulle återkoppla. Tänk om det var rektorn som ringde förut när hon satte foten på jobbet en snabbis. Typiskt, så måste det vara.

Nämen nu svarar någon, halleluja! Mamman känner igen rösten och vet nu helt bestämt att det var i förrgår hon ringde BUP senast. Då ringde hon även LSS om det där med kontaktperson. Det är hon också helt hundra på för hon hade en hel halvtimme på sig medan maken tog med barnet till lekparken.

“Hej, det är mamman”, säger mamman och anstränger sig för att använda telefonrösten istället för desperata mammarösten.

“Jo...vi väntar på tid för utredning”. Medan receptionisten tar fram barnets journal passar mamman på att skriva en påminnelse om att hon måste ringa rektorn. Typiskt att hon glömde ta med blocket. En bit toalettpapper får duga. Fasiken, vilket dåligt papper! Eyeliner funkar betydligt bättre att skriva med än bläck. Mamman skriver dit Taxi och vårdbidrag nu när hon ändå är igång. Hon måste verkligen hinna dit ringa nu också. Taxi kan inte ha koll på ändrade scheman. Och försäkringskassan lär knappast knacka på dörren och erbjuda vårdbidrag bara sådär.

“Jag kan tyvärr inte se att ni har fått någon tid ännu. Men som du vet sitter ni på prioriteringslistan, jag vet ju…"Då kräks mamman ut ord med sådan fart att hon blir andfådd. Receptionisten försöker inflika till en början men ger upp. Tålmodigt lyssnar hon på hur mamman spenderat dagarna i skolan istället för på jobbet. Om utbrottet över att mamman råkat köpa yoghurt med vaniljsmak istället för med jordgubb. Om att hon avbokat sin klipptid tre gånger nu för att hon omöjligt kan unna sig den egentiden. Jo, för sist hon klippte sig hann frisören bara klippa ena sidan innan skolan ringde och självklart var maken på jobbmöte en timme bort, han kan lyxa till det han minsann… Maken ja, hon skickar iväg ett sms: Glöm INTE apoteket på lunchen! Hon ser på toalettpappret på det provisoriska bordet och skickar ännu ett: Ring Taxi om tiderna, viktigt! Mamman sätter mobilen mot örat igen och råkar sucka högljutt.

Receptionisten passar på att flika in med ett “jag förstår” medan mamman är upptagen. Mamman tänker att receptionisten inte alls förstår. Då hade hon smällt upp dörren till den där BUP-läkaren och krävt en tid omgående, innan denna mamma exploderar.

Genast kommer det dåliga samvetet in. Barnet ropar utanför, Ipaden har slut på batteri. Mamman klottrar stressat blommor i en ring runt arbetsterapin som hon skrivit som punkt två. Innan försäkringskassan alltså. Hon behöver verkligen hinna ringa dit nu om täcket. Barnet kan inte sova i ett bollhav utan måste få prova kedjetäcke istället. Hon skrattar inom sig när hon minns barnets glädje över det där täcket. Mamman hann precis stoppa barnet från att klippa sönder det för att ta ut bollarna. Någon sömn innebar det definitivt inte. Det knackar på dörren.

“Snart klar” Mamman gråter en speedtår när hon tänker på sitt fina barn. Barnet som är bäst i världen. Men som ständigt tvingas att anpassa sig till att bli någon annan.

“Usch”, tänker mamman“Ursäkta vad sa du?“ Hon måste sagt det högt istället för att tänka. Inte så konstigt när det enda mamman hör nu är bankandet på dörren. “Jag behöver läkarintyg för vårdbidraget, NU!” skriker hon för att överösta oljudet omkring sig. Hör receptionisten henne är det bra, i annat fall får hon ringa igen imorgon, gång tvåhundrafemtiotolv.

“Jag kommer!” Mamman spolar och går ut från kontoret. 

/Annelie Strömberg

(NPF-mamman är en påhittad karaktär baserad på mina och andras upplevelser som föräldrar till barn med funktionsvariationer. 

*Underbart, frustrerande, tårar och skratt*)

Tillbaka