Att få diagnosen ADHD och acceptera sig själv

 

Det är ganska skönt när man kommer till den punkten i livet att man accepterar sig själv. Jag är ju den jag är.

Jag går snabbt, skriver intensivt, är envis, argumenterar för min sak, är en engagerad förälder. Pratar gör jag alldeles för mycket eller inte alls. Verkar jag frånvarande är jag närvarande i mina egna tankar. Jag kan inget om för mig oviktiga saker och mycket om det jag tycker om och engagerar mig i. Vid 35 års ålder har jag fått diagnosen adhd. Min utredning gjordes efter att jag kom in akut med det jag trodde var hjärtinfarkt. I stället konstaterades det att jag haft en panikångestattack till följd av att jag inte kunde bromsa. Jag höll igång tills det tog tvärstopp helt enkelt. Att få en adhd-diagnos blev en bekräftelse på det jag redan visste.

När jag var yngre såg jag mig själv som lite korkad ibland. Som vuxen har jag förstått att mitt huvud ofta var så fullt av information och tankar att det inte fick plats mer. Jag var tyst i situationer där jag var obekväm, blev duktig på att hålla ihop. Och jag tog plats och pratade desto mer när jag var trygg. Gjorde det man skulle i skolan, hade ganska lätt för mig i de ämnen jag gillade. Svenska och då särskilt att skriva långa texter tröttnade jag aldrig på. Jag bestämde mig tidigt för att bli författare. Åtminstone efter att jag lagt planerna på att bli bonde åt sidan. Detta efter att jag fått veta att man måste gå upp extremt tidigt på morgonen och mjölka korna.

Visst minns jag också de gånger jag låtsades förstå sådant jag inte orkat lyssna på och ta in. Det blev lättare för stunden än att fråga. Det var roligt att börja skolan. På lågstadiet lekte alla på rasterna, vad jag minns var ingen utanför. Vi byggde hinder i skogen och lekte häst. Något som slutade tvärt när jag började på mellanstadiet. Då var man tydligen för stor för att leka. Jag blev ett ganska lugnt och tystlåtet barn. En flicka som blev placerad bredvid de så kallat stökiga eleverna. De som tog plats och hördes. Barnen som utåt visade det som jag kände inuti. Efter skolan tillbringade jag mycket tid utomhus och ofta sågs jag högt uppe i träden. Jag fick utlopp för den energi jag höll inne i skolan. På högstadiet slutade jag vara mig själv helt i skolmiljön. Jag trivdes inte och kände mig malplacerad. Indelningen i grupper var så tydlig och jag kunde inte sätta mig själv i något fack. Jag passade in överallt och ingenstans på samma gång.

På fritiden var det hästarna som fick mig att må bra, att rida och vara ute i stallet var min drivkraft. Hästarna fanns alltid där och det dög alldeles utmärkt att vara mig själv. Det var det jag såg fram mot när jag väntade på att skoldagen skulle ta slut. Utan hästarna hade mitt liv varit väldigt tufft denna period.
Först när jag började gymnasiet kunde jag återgå till att vara mig själv allt mer även i skolmiljön.

Drivet inom mig upplevde jag som en stor tillgång. Jag gav inte upp, inte tänkte jag efter särskilt mycket heller alla gånger. Det är en fördel i många lägen, dumdristigt i andra. Bestämmer jag mig för något kör jag på. Men är något tråkigt kan det vara fruktansvärt svårt att slutföra.

Jag använder mig ofta av mina egna erfarenheter i barndomen när jag skriver barnböcker. Drivkraften är att sprida kunskap om olika sätt att vara. Att vi alla har positiva egenskaper som ska lyftas fram. Det är så lätt att fastna i det negativa. Det är ju det som kommer fram när skolan försöker stöpa alla i samma form. Det är så viktigt att få fram de bra egenskaperna för att kunna växa som människa. Att glädjas åt alla bra sidor istället för att gräma sig över svårigheterna. Med rätt förutsättningar kommer man långt!

Krönika jag skrev för Coachingguiden

Med mina böcker vill jag förmedla att olika är bra! Skriver för olika åldrar, just olikhet genomsyrar det mesta. Mitt syfte är att beröra och glädja, att ge ut böcker att utgå ifrån för att diskutera vidare.

Aktiv i Attention Skaraborg som är en förening som vill öka förståelsen för NPF i samhället.

 

Kontakta mig; anneliestromberg@yahoo.se